Hur skulle livet te sig om det inte utövades idrott? Troligvis skulle den se mycket annorlunda ut...och jag tror inte till det bättre...

Om några år kommer jag skatta mig lycklig om idrottsintresset finns kvar och konkurerar med första ciggen / snusen, ölen, drivandet på samhället på nätterna, första riktiga fyllan mm...troligtvis har sportandet satt sina spår och den nu allt växande kompis- och lagandan skapat en bra miljö och omgivning för mina barn...jag vet ju av egen erfarenhet vilken stor inverkan kompisgänget har i ens liv!

Ändå kan man inte låta bli att sucka ibland...äldsta killen har spelat ca 8 matcher på 1½ vecka, imorse ringde klockan 06:00...upp och hoppa...ut i regnet för deltagande på fotbollensdag. Imorgon hemmamatch och kiosk-tjänst...i veckan fler matcher, träning och till helgen match OCH poolspel...samtidigt som Peter åker till England...MAN KAN HÅLLA SIG FÖR SKRATT ibland! :-)

Men sen står man där i leran, byxorna släpar i backen och fukten kryper uppåt...efter en timme närmar den sig nedre delen av smalbenet...regnet faller i en outtömlig strid ström...allt är vått och DÅ...PANG!

Hornen växer i pannan och man byts ut till en mamma-supporter-jävel!

Man har full koll på alla fel domaren gör (i sin förtvivlade kamp; att ensam hinna se allt som händer på planen, hantera gap från tränare, spelare och supporters...) och dessutom kommenterar man dem gärna och högt...man tror att man är världsbäst på både fotboll, grupppsykologi och coaching...!

Det är då...just då som insikten kommer farande...det är ju inte jobbigt, tråkigt...inte ens lite besvärligt...det är bara KUL!

Jag förstår varför jag låter dem hålla på med sport och jag förstår varför jag är med och tränar två innebandylag...men jag tackar insikten för att den smackar mig i huvudet lite då och då...det är så lätt att glömma...

Kram ♥